Den där jävla ångesten

Så sitter jag här igen. Med tangenterna som verktyg, och försöker press ur ett par ord som ska förlösa min ångest. Släppa ut och handskas. Försöka hålla fast den hala jäveln med båda nävarna och sakta men säkert få den att sluta jävlas så förbannat med mig. Att jag inte kan sätta fingret på varför den besöker mig ikväll gör inte det hela lättare heller.

Jag känner mig inte tillräcklig på något plan tror jag. Eller jag vet, men vet inte om det har med ångesten ikväll att göra.

Jag är inte tillräcklig som vän när mina kompisar mår dåligt. Inte heller på att höra av mig till de som bor långt bort, trots att jag saknar dem något förbannat. Jenny, du kan verkligen ta åt dig. För dig saknar jag just nu så att det värker i hela bröstet.

Jag känner mig även förjävlig på att vara familjemedlem. Jag går inte tillräckligt långa promenader med Isa, orkar inte vara tillräckligt trevlig mot mamma och pappa osv.

Söker inte tillräckligt många jobb trots att jag nästintill hela tiden sitter med skiten. Alla dessa hjärnspöken tycker hela tiden att jag borde vara mer effektiv, skriva bättre brev och ja, vara bättre helt enkelt. Mycket bättre. Bättre människa, person och individ.

För att summera;

Ångestjävel, försvinn. Jag behöver separera från dig och det är snarast. Men hur?

23 år.

Om lite mer än en månad fyller jag tjugotre år.


Tjugotre år. För klingar det just nu inte speciellt vackert. Inget stämmer med den sifferkombinationen. Jag känner mig alldeles för gammal och alldeles för ung på samma gång. För ung för det livet jag sett framför mig vid uppnådd ålder, men för gammal för min nuvarande levnadssituation. Detta gör att det blir en stor känslomässig krock som jag inte riktigt kan hantera utan att känna mig ledsen och misslyckad.

Hittills har jag fått kämpa ganska mycket och vissa perioder har det handlat om fullt fokus och engagemang på just mående, att komma tillbaka och att lyssna på kropp och själ. Och både kroppen och själen har fått stå ut med en hel del.

Samtidigt som kämparglöden definierar mig som person så skulle jag ibland önska mig en kopp riktig, jävla flyt. Det skulle vara så härligt att få en liten sipp, en liten aptitretare, för att sedan orka ta sig i tu med kämpandet igen. En kamp som kan handla om att försöka läka ett krossat hjärta, till att orka hålla sig upprätt under arbetssökande och drömmar om att någon gång äntligen få ha en egen lägenhet med sitt egna porslin i. För det är ett arbete jag trivs med och en bostad där jag får använda mitt egna porslin som är det jag önskar mig i födelsedagspresent.

När jag förr visualiserade just om tiden jag lever i, "lite över tjugo", så var det karriär, en fin lägenhet, resande och frihetskänsla jag såg i spåkulan. Till och med en skäggig, snäll och fin man skulle kunna sätta sig i fint i soffan bland alla de där färgglada, puffiga kuddarna.

"Det blir aldrig som man tänkt sig". - Nej, det blir väl inte det men jag hade varit lycklig med mindre också. Men visst hade jag önskat mig en liten förrätt av min gamla dröm. Jag hade inte spottat, fräst och förolämpat kocken precis.

Men nu sitter jag här och väntar in den andra December, som jag aldrig förut föraktat så.
Jag är inte redo. Jag är verkligen inte redo.

Less.

Idag är jag så fruktansvärt less.

Less på att Sverigedemokraterna fick så pass många röster i kyrkovalet. Less på att HM döper barnjeans till "Super skinny". Less på att bo hemma på flickrummet och inte ha ett eget jobb att gå till dagligen. Är återigen väldigt tacksam för de timmarna jag får på boendet, men det är ju inte det jag är menad till att göra.
Jag är less på att stå och trampa. Less på mig själv, mitt yttre och inre, på den här staden och att all min kreativitet bara rinner av mig. Inget är här för att stanna. Allra minst kärleken, för mest av allt är jag less på att det enda jag lärt mig av sommarens hjärtesorg är att kärlek kan göra så fruktansvärt ont.

Alltid starkare än du tror.

Här siter jag återigen och försöker bilda några ord med hjälp av tangenterna. Några ord som beskriver åtminstone en liten del av allt jag känner. Det försegår nämligen mer eller mindre ett inbördeskrig innanför bröstet på mig. Skott avlöses, människor skriker på hjälp och de som kan försöker springa undan och gömma sig så gott det går.

Ikväll är det orättvisan som spökar.

Orättvisan om att visa inte har mat för dagen, att människor insjuknar i något så jävligt som cancer och alla krossade hjärtan som ständigt sprätts upp gång på gång efter ännu ett tappert försök att läka fritt. Hur länge ska man orka acceptera? Om jag vägrar - vad händer då?

Hur kommer det sig att han går runt och strålar välbehag och samtidigt njuter av det som komma skall. Just det känns i precis hela mig. En ständig värk som inte verkar vilja ge med sig. Inte än på alldeles för många dagar. Ofta undrar jag hur man orkar komma tillbaka. Men det gör man, jag bara vet det. För tiden läker alla sår och du är starkare än du tror.

Orättvisan kommer vi aldrig ifrån men du får aldrig glömma bort - att du är alltid starkare än du tror.

Pirret.

Jag sitter och försöker beställa en tågbiljett när jag helt plötsligt får en riktig tupp i halsen. Klumpen i magen växer och tårarna är inte långt borta.

Jag minns tillbaka när jag skulle köpa tågbiljetter till oss. Mellan Stockholm och Göteborg skulle vi åka tillsammans och ingen var gladare än jag. Men jag var också nervös, jag som aldrig blir nervös annars.

När jag gått igenom alla steg och det endast var betalningen kvar insåg att jag att vi inte skulle få sitta tillsammans. Vi skulle få sitta vid ett säte om fyra och då inte bredvid varandra. Helt otänkbart såklart. Jag ville ju sitta så nära som möjligt.

Efter många försök till att få nya biljetter insåg jag att FAN – jag fick aldrig till det med biljetterna. Hur svårt skulle det vara att få två stolar bredvid varandra?

Men jag tog saken i egna händer och ”bokade” sex stycken biljetter för att sedan, innan jag skulle betala tog bort fyra utav dem, och sparade endast två stolar. Såklart intill varandra.

Allt för att få sitta och pilla dig i håret, med mina ben i ditt knä och din hand på min fot. Snurra på dina armband, titta in i dina fina ögon och skratta åt dina skämt som gjorde mig generad.

Jag brydde mig inte en sekund om att andra hörde vad vi sa för mig var det bara du och jag i hela vagnen i fyra timmar. Fyra timmar som gick alldeles för fort men som slutade med att vi skulle laga köttfärsbiffar och mos några dagar senare.

Sedan skildes vi åt efter en lång, trygg kram och jag fick ett pirr i magen jag aldrig någonsin känt förut.

Blåögd sedan alltid.

Jag har en tendens att alltid lägga all skuld, skam och sorg på mina egna axlar. Skylla allt på mig, tro gott om precis allt som rör sig och naivt ge hela min skeva bild av att alla är goda medmänniskor. Alla förutom jag själv som antagligen måste gjort något extremt hemskt för att förtjäna att bli sviken och trampad på. För det är precis vad jag gör enligt mig själv – förtjänar varenda loska och vart enda slag.

När jag satt häromkvällen, och tänkte på det goda jag alltid tror om människor jag möter, funderade jag på hur jag skulle ändra denna syn och hur jag skulle kunna träna upp att bli mer skeptisk. Men sedan kom jag på att det kanske är just därför jag träffat så många underbara människor i mitt liv. Det kanske är därför jag har sådana fantastiska vänner och bekanta. Felet kanske inte ligger i min syn på dessa utan snarare på min syn på mig själv. Att jag måste vara någon slags superhjälte som efter ett fall måste resa sig upp snabbt som attan, borsta av smutsen från sina sönderskrapta knän, bita sig i läppen för att inte låta tårarna komma på offentlig plats eller försöka sig på att skämta bort hela händelsen. Trots att svedan brinner i samma takt som tårarna pressas ut från ögonlocken. Aldrig visa sig svag. Aldrig våga be om hjälp upp. Aldrig be om ett plåster.

Jag vill inte sluta se det goda men att känna sig lurad och bortgjord är känslor jag aldrig kommer önska någon. Det gör så fruktansvärt ont.

Det är svårt att inte skylla på sig själv när man förlorat någon i sitt liv som kom till att betyda lite farligt mycket och som kom kanske lite för nära. Men jag kan inte ta ansvaret för hela vår relation längre. Det går liksom inte. För då kommer jag aldrig komma vidare. Aldrig bli jag igen.

Jag gav dig hela mig.

Jag gav dig hela mig. Alla skavanker, min knöl på näsan, varenda prick och varenda streck. Varenda grop och varenda ärr.

Jag gav dig historierna, mitt djupaste och innersta. Det fula och det vackra. Det lätta och det svåra.

Jag minns att jag i början tyckte det var så jobbigt när vi tittade på varandra och du aldrig vände bort blicken. Du bara fortsatte och log när du såg hur jag började vrida och vända på mig och tillslut var tvungen att själv titta bort.

Jag minns när du slutade titta på mig och hur ont det gjorde. När vi satt på din balkong och du tittade ut i det tomma intet. När det var du som började vrida och vända på dig.

Den förbannade rädslan kom över mig och tillslut, efter en hoppfull månad på håll, förlorade jag. Jag förlorade så jävla, jävla hårt och så jävla, jävla mycket.

Hur vet man?

Solrosen Göteborg Räddningsmission jobbar med barn och ungdomar som har en eller fler föräldrar som sitter i fängelse. De har nu startat en kampanj som sträcker sig i 14 dagar där 14 frågor kommer ställas av 14 fina ungar. För det är tyvärr så, alla har inte någon där hemma som kan svara.

Idag tänkte jag svara på den här tjejens fråga, som egentligen är gårdagens fråga;


http://www.youtube.com/watch?v=7qfVj__u5rw

Hur vet man när man är kär?

- Man känner så himla mycket. För mycket för att man ska kunna tänka och agera logiskt. Känslorna pendlar som en berg&dalbana men oftast är man bara så himla, himla glad. När man inte är glad är man orolig för att allt det där härliga, pirriga ska ta slut.

Att vara kär i någon som också är kär i dig är nog det finaste som finns, men man måste vara modig många gånger för det är verkligen inte alltid lätt. Ibland är det dock så fruktansvärt jävla töntigt lätt för man vet precis hur man känner och man skulle aldrig någonsin byta ut just det DÄR ögonblicket mot något annat. Det må låta klyschigt som fan men det är precis så det är, i alla fall för mig.


Läs mer på; http://www.barnkonversationen.se/kalle/ eller följ dem på Facebook. https://www.facebook.com/Solrosengoteborg?fref=ts

Det är klart man är rädd.

När man känner sådär mycket för någon annan att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Man lägger sitt hjärta i någon annans hand och man kan inte göra annat än hoppas på att det inte går sönder ännu en gång. Man kan inte påverka utan bara se på hur det antingen försiktigt packiteras i bubbelplast och läggs varsamt på en sidenkudde eller så spricker det i tusentals bitar.

Att låta någon annan ta ansvar för något så betydelsefullt är stort och att våga ge av sig själv är något vackert. Det är något jag får påminna mig själv om varje dag.

Jag kan bara vara jag. Tycka om, än en gång visa vad jag känner och hoppas på gensvar. Om det inte kommer något vet jag att jag har ett par stycken som håller mig i handen, torkar mina tårar och plåstrar om hjärtat som är mer dött än levande. Jag vet att de finns där. Hela vägen.

Att chansa vilt och fritt

Det som märkte mig för livet, som alltid kommer finnas med mig, som någon gång blir ett ärr som kommer klia ibland, kommer då och då flygandes som en käftsmäll som man aldrig kan förutspå. Jag håller fortfarande på att lära mig leva med det. Ovisheten, rädslan och de långdragna sårskorporna.

Jag är tålig. Ibland lite väl. Men man väljer sina tillfällen och ibland, trots att man är en sådan som älskar att testa gränserna, trampar man snett och ångrar sig. Säger förlåt och jag förlåter med en snabb puss på munnen. Sedan går man in i duschen, minns och försöker skrubba bort obehaget utan resultat.

Jag kliver ut, håret droppar, jag klär mig och tittar på mobilen. Känner att paniken är nära och att jag måste få distans. Måste ut. Därifrån. Skyller på klockan. Ser in i hans fina, snälla ögon som jag vet att jag drunknar i om jag tittar för länge. Tittar snabbt bort igen. Får en puss och stänger dörren efter mig.

Trots att jag bara ville därifrån sitter jag nu och inser att han är den jag vill ska ge mig tröst. Inte på grund av att det var han som fick mig att fly just idag, utan för att han blivit min trygghet.

De mest perfekta orden för att få mig att försvinna hur långt som helst, men trots det är det enda jag vill att gå tillbaka till det trygga och oförutsägbara. Kärlek eller brist på självrespekt? Jag har ingen aning. Men en sak vet jag; Logik och kärlek hör inte ihop och det kommer det aldrig göra.

Som en febertopp från noll till hundra. Från kall till varm. Jag känner mig så lugn i hans sällskap, det är som att det inte finns något att vara rädd för längre. Jag bara flyter med utan att tänka. Tillåter mig att känna och vara kär. Ja, nu skrev jag det. Jag är kär. Jättekär, i dig.

Trampar.

Ångesten finns där, jag känner av den precis hela tiden, och varje gång den försöker bryta sig ut tar jag ett djupt andetag, blundar och hoppas på det bästa. Jag knyter mina händer men måste genast släppa för att knäppa upp min skjorta som sitter aningens för tajt kring halsen. Det är tungt att andas och ögonen tåras.

Jag vet precis vad det handlar om - jag håller på att lämna tryggheten och gå in i något nytt och lite för spännande. Något som gör mig lycklig och olycklig på samma gång. Något jag längtat efter men som jag samtidigt fasar och bävar. Det är dags att kasta sig ut och ge av sig själv igen. Öppna upp och bjuda in.

Jag får svårt att svälja och ryser till. Lägger händerna i ansiktet, drar fingret kring ögonvrån och låter en liten droppe snabbt rinna ner över kinden.

"Det är bara att köra på! Man måste satsa för att vinna!"

Sant. Men jag har inte råd och mod att förlora mig själv sådär fruktansvärt igen.

ett hejdå.

Att säga hejdå är något som verkligen tar tid för mig. Det är något som jag alltid fasat, varit rädd för. Genom att gå tillbaka och läsa igenom texter från i början av året ger jag mig på ett försök till ett någorlunda smärtfritt hedjå, för det var inte ett roligt halvår.

Alla minnen kom tillbaka och visst brändes det under ögonlocken en aning, men inte på samma sätt. Denna gång av igenkännelse, inte av själva känslan. Jag kan nu se det från ett annat perspektiv, ungefär som en kompis till mig själv.

Lägga en hand på min egen rygg och stryka fram och tillbaka, upp och ner. Säga att alltid blir bra. Finnas till hands och plåstra om där det behövs.

Jag blev rädd för att älska någon igen men nu är jag nog mest rädd för att inte bli älskad tillbaka. Vad som är värst är en diskussion som jag inte tänker ta med mig själv eller någon annan - det spelar liksom ingen roll. Det som räknas är att jag vågar känna efter igen, inte helt och hållet men det kommer. Snart. Det här året. 2013 blir ett år att minnas, det känner jag på mig.