Jag
gav dig hela mig. Alla skavanker, min knöl på näsan, varenda prick och varenda
streck. Varenda grop och varenda ärr.
Jag
gav dig historierna, mitt djupaste och innersta. Det fula och det vackra. Det
lätta och det svåra.
Jag
minns att jag i början tyckte det var så jobbigt när vi tittade på varandra och
du aldrig vände bort blicken. Du bara fortsatte och log när du såg hur jag började
vrida och vända på mig och tillslut var tvungen att själv titta bort.
Jag
minns när du slutade titta på mig och hur ont det gjorde. När vi satt på din
balkong och du tittade ut i det tomma intet. När det var du som började vrida
och vända på dig.
Den
förbannade rädslan kom över mig och tillslut, efter en hoppfull månad på håll,
förlorade jag. Jag förlorade så jävla, jävla hårt och så jävla, jävla mycket.
