Om lite mer än en månad fyller jag tjugotre år.
Tjugotre år. För klingar det just nu inte speciellt vackert. Inget stämmer med den sifferkombinationen. Jag känner mig alldeles för gammal och alldeles för ung på samma gång. För ung för det livet jag sett framför mig vid uppnådd ålder, men för gammal för min nuvarande levnadssituation. Detta gör att det blir en stor känslomässig krock som jag inte riktigt kan hantera utan att känna mig ledsen och misslyckad.
Hittills har jag fått kämpa ganska mycket och vissa perioder har det handlat om fullt fokus och engagemang på just mående, att komma tillbaka och att lyssna på kropp och själ. Och både kroppen och själen har fått stå ut med en hel del.
Samtidigt som kämparglöden definierar mig som person så skulle jag ibland önska mig en kopp riktig, jävla flyt. Det skulle vara så härligt att få en liten sipp, en liten aptitretare, för att sedan orka ta sig i tu med kämpandet igen. En kamp som kan handla om att försöka läka ett krossat hjärta, till att orka hålla sig upprätt under arbetssökande och drömmar om att någon gång äntligen få ha en egen lägenhet med sitt egna porslin i. För det är ett arbete jag trivs med och en bostad där jag får använda mitt egna porslin som är det jag önskar mig i födelsedagspresent.
När jag förr visualiserade just om tiden jag lever i, "lite över tjugo", så var det karriär, en fin lägenhet, resande och frihetskänsla jag såg i spåkulan. Till och med en skäggig, snäll och fin man skulle kunna sätta sig i fint i soffan bland alla de där färgglada, puffiga kuddarna.
"Det blir aldrig som man tänkt sig". - Nej, det blir väl inte det men jag hade varit lycklig med mindre också. Men visst hade jag önskat mig en liten förrätt av min gamla dröm. Jag hade inte spottat, fräst och förolämpat kocken precis.
Men nu sitter jag här och väntar in den andra December, som jag aldrig förut föraktat så.
Jag är inte redo. Jag är verkligen inte redo.
