Pirret.

Jag sitter och försöker beställa en tågbiljett när jag helt plötsligt får en riktig tupp i halsen. Klumpen i magen växer och tårarna är inte långt borta.

Jag minns tillbaka när jag skulle köpa tågbiljetter till oss. Mellan Stockholm och Göteborg skulle vi åka tillsammans och ingen var gladare än jag. Men jag var också nervös, jag som aldrig blir nervös annars.

När jag gått igenom alla steg och det endast var betalningen kvar insåg att jag att vi inte skulle få sitta tillsammans. Vi skulle få sitta vid ett säte om fyra och då inte bredvid varandra. Helt otänkbart såklart. Jag ville ju sitta så nära som möjligt.

Efter många försök till att få nya biljetter insåg jag att FAN – jag fick aldrig till det med biljetterna. Hur svårt skulle det vara att få två stolar bredvid varandra?

Men jag tog saken i egna händer och ”bokade” sex stycken biljetter för att sedan, innan jag skulle betala tog bort fyra utav dem, och sparade endast två stolar. Såklart intill varandra.

Allt för att få sitta och pilla dig i håret, med mina ben i ditt knä och din hand på min fot. Snurra på dina armband, titta in i dina fina ögon och skratta åt dina skämt som gjorde mig generad.

Jag brydde mig inte en sekund om att andra hörde vad vi sa för mig var det bara du och jag i hela vagnen i fyra timmar. Fyra timmar som gick alldeles för fort men som slutade med att vi skulle laga köttfärsbiffar och mos några dagar senare.

Sedan skildes vi åt efter en lång, trygg kram och jag fick ett pirr i magen jag aldrig någonsin känt förut.

Blåögd sedan alltid.

Jag har en tendens att alltid lägga all skuld, skam och sorg på mina egna axlar. Skylla allt på mig, tro gott om precis allt som rör sig och naivt ge hela min skeva bild av att alla är goda medmänniskor. Alla förutom jag själv som antagligen måste gjort något extremt hemskt för att förtjäna att bli sviken och trampad på. För det är precis vad jag gör enligt mig själv – förtjänar varenda loska och vart enda slag.

När jag satt häromkvällen, och tänkte på det goda jag alltid tror om människor jag möter, funderade jag på hur jag skulle ändra denna syn och hur jag skulle kunna träna upp att bli mer skeptisk. Men sedan kom jag på att det kanske är just därför jag träffat så många underbara människor i mitt liv. Det kanske är därför jag har sådana fantastiska vänner och bekanta. Felet kanske inte ligger i min syn på dessa utan snarare på min syn på mig själv. Att jag måste vara någon slags superhjälte som efter ett fall måste resa sig upp snabbt som attan, borsta av smutsen från sina sönderskrapta knän, bita sig i läppen för att inte låta tårarna komma på offentlig plats eller försöka sig på att skämta bort hela händelsen. Trots att svedan brinner i samma takt som tårarna pressas ut från ögonlocken. Aldrig visa sig svag. Aldrig våga be om hjälp upp. Aldrig be om ett plåster.

Jag vill inte sluta se det goda men att känna sig lurad och bortgjord är känslor jag aldrig kommer önska någon. Det gör så fruktansvärt ont.

Det är svårt att inte skylla på sig själv när man förlorat någon i sitt liv som kom till att betyda lite farligt mycket och som kom kanske lite för nära. Men jag kan inte ta ansvaret för hela vår relation längre. Det går liksom inte. För då kommer jag aldrig komma vidare. Aldrig bli jag igen.