Jag har en tendens att alltid lägga all skuld, skam och sorg på mina egna axlar. Skylla allt på mig, tro gott om precis allt som rör sig och naivt ge hela min skeva bild av att alla är goda medmänniskor. Alla förutom jag själv som antagligen måste gjort något extremt hemskt för att förtjäna att bli sviken och trampad på. För det är precis vad jag gör enligt mig själv – förtjänar varenda loska och vart enda slag.
När jag satt häromkvällen, och tänkte på det goda jag alltid
tror om människor jag möter, funderade jag på hur jag skulle ändra denna syn
och hur jag skulle kunna träna upp att bli mer skeptisk. Men sedan kom jag på
att det kanske är just därför jag träffat så många underbara människor i mitt
liv. Det kanske är därför jag har sådana fantastiska vänner och bekanta. Felet
kanske inte ligger i min syn på dessa utan snarare på min syn på mig själv. Att
jag måste vara någon slags superhjälte som efter ett fall måste resa sig upp
snabbt som attan, borsta av smutsen från sina sönderskrapta knän, bita sig i
läppen för att inte låta tårarna komma på offentlig plats eller försöka sig på
att skämta bort hela händelsen. Trots att svedan brinner i samma takt som
tårarna pressas ut från ögonlocken. Aldrig visa sig svag. Aldrig våga be om
hjälp upp. Aldrig be om ett plåster.
Jag vill inte sluta se det goda men att känna sig lurad och
bortgjord är känslor jag aldrig kommer önska någon. Det gör så fruktansvärt
ont.
Det är svårt att inte skylla på sig själv när man förlorat
någon i sitt liv som kom till att betyda lite farligt mycket och som kom kanske
lite för nära. Men jag kan inte ta ansvaret för hela vår relation längre. Det
går liksom inte. För då kommer jag aldrig komma vidare. Aldrig bli jag igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar