Tänk
att ett år kan gå så snabbt, trots alldeles för många månader
av hjärtesorg och självförakt. Energin var som bortblåst och jag
orkade inte stå på egna ben som jag tidigare alltid gjort. Där av
mitt självförakt. Att inte kunna svälja och gå vidare. Vända
ryggen till och försöka glömma av. Hoppet om att vakna och känna
mig mer levande än begravd och inte tvärtom. Att kunna se den
minsta lilla glimt i ögat, en gnutta energi eller en ögonvita som
just är vit och inte röd efter brännande tårar och alldeles för
lite sömn.
Hjärtesorgen
kom efter ett uppbrott. Inte bara från Han utan också från mig
själv. Att inte känna igen sig själv är så ofantligt skrämmande.
Likaså kärleken som jag då lärde mig lita på och känna, och det
alldeles för snabbt och alldeles för naivt. Jag trillade dit. Gav
allt jag hade och lite där till men fick aldrig något tillbaka. Jag
ljög för mig själv och även för andra.
Att
sedan få höra att man inte är helt tillbaka gör så ont.
Speciellt då man själv trott något annat. Dock kan jag se vad hon
menar. Jag är nog inte helt tillbaka och jag är rädd att det
kommer förbli så. Är helt säker på att jag gick sönder helt och
samman.
Jag
vet med mig att jag gått sönder både en och nittioåtta gånger
det här året men likt förbannat har jag, eller någon annan, varit
där, satt sig på knä och plockat upp del efter del av mig, efter
mig, som jag tappat. Som jag inte orkat bära upp längre eller
släppa efter mig.
En
del saknas fortfarande, jag vet inte vart den är och jag vet inte om
den kommer tillbaka. Och det hatar jag mig själv för. Att det är
borta. Helt borta.
Mitt
gamla jag hade fortsatt försöka skydda mig själv och sagt nej
istället för att ge upp. Kämpat emot ännu mer. Kanske blivit en
gnutta arg eller ledsen, rädd eller förtvivlad. Känt något, sagt
något - agerat.
Istället
slog likgiltigheten sig fram och jag blev apatisk. Känslokall och
orkeslös.
Ibland
kommer små, korta stunder då jag kan se alltfrån ett annat
perspektiv. Allt känns så smutsigt och förnedrande. Hopplöst och
förargligt. Det är så svårt att sätta ord på känslan och just
nu är det mitt störtsta problem. Jag vet inte hur jag ska hantera
situationen. Att inte veta vad jag ska kalla det, hur jag ska känna
och hur jag ska agera kring det.
Varför
skulle det vara annorlunda om det vore någon annan?
