Ångesten finns där, jag känner av den precis hela tiden, och varje gång den försöker bryta sig ut tar jag ett djupt andetag, blundar och hoppas på det bästa. Jag knyter mina händer men måste genast släppa för att knäppa upp min skjorta som sitter aningens för tajt kring halsen. Det är tungt att andas och ögonen tåras.
Jag vet precis vad det handlar om - jag håller på att lämna tryggheten och gå in i något nytt och lite för spännande. Något som gör mig lycklig och olycklig på samma gång. Något jag längtat efter men som jag samtidigt fasar och bävar. Det är dags att kasta sig ut och ge av sig själv igen. Öppna upp och bjuda in.
Jag får svårt att svälja och ryser till. Lägger händerna i ansiktet, drar fingret kring ögonvrån och låter en liten droppe snabbt rinna ner över kinden.
"Det är bara att köra på! Man måste satsa för att vinna!"
Sant. Men jag har inte råd och mod att förlora mig själv sådär fruktansvärt igen.
