Jag
har kommit på mig själv, tittandes bland alla bilder jag har på mobilen, varje
dag sedan flera veckor. Det hugger i magen men jag kan inte låta bli att le. Så
många fina minnen och stunder som jag ofta glömmer bort i detta gråa och dyiga som
kallas vardag. Min vardag. I mitt liv. Dagar som bara går och där jag väntar på
att få börja leva.
Jag
ser så många människor, men mänskligheten är få förunnat. Det gör mig rädd att
man ser den så sällan nu för tiden, för att själv låta som en äldre och
inskränkt. Jag sitter fast, jag gör verkligen det. Förhoppningar rinner liksom
av mig och jag hittar inte passionen längre. Passionen att hitta det fina i
människan och att ge.
