Så sitter jag här igen. Med tangenterna som verktyg, och försöker press ur ett par ord som ska förlösa min ångest. Släppa ut och handskas. Försöka hålla fast den hala jäveln med båda nävarna och sakta men säkert få den att sluta jävlas så förbannat med mig. Att jag inte kan sätta fingret på varför den besöker mig ikväll gör inte det hela lättare heller.
Jag känner mig inte tillräcklig på något plan tror jag. Eller jag vet, men vet inte om det har med ångesten ikväll att göra.
Jag är inte tillräcklig som vän när mina kompisar mår dåligt. Inte heller på att höra av mig till de som bor långt bort, trots att jag saknar dem något förbannat. Jenny, du kan verkligen ta åt dig. För dig saknar jag just nu så att det värker i hela bröstet.
Jag känner mig även förjävlig på att vara familjemedlem. Jag går inte tillräckligt långa promenader med Isa, orkar inte vara tillräckligt trevlig mot mamma och pappa osv.
Söker inte tillräckligt många jobb trots att jag nästintill hela tiden sitter med skiten. Alla dessa hjärnspöken tycker hela tiden att jag borde vara mer effektiv, skriva bättre brev och ja, vara bättre helt enkelt. Mycket bättre. Bättre människa, person och individ.
För att summera;
Ångestjävel, försvinn. Jag behöver separera från dig och det är snarast. Men hur?
