Mänsklighet.

Jag har kommit på mig själv, tittandes bland alla bilder jag har på mobilen, varje dag sedan flera veckor. Det hugger i magen men jag kan inte låta bli att le. Så många fina minnen och stunder som jag ofta glömmer bort i detta gråa och dyiga som kallas vardag. Min vardag. I mitt liv. Dagar som bara går och där jag väntar på att få börja leva.

Jag ser så många människor, men mänskligheten är få förunnat. Det gör mig rädd att man ser den så sällan nu för tiden, för att själv låta som en äldre och inskränkt. Jag sitter fast, jag gör verkligen det. Förhoppningar rinner liksom av mig och jag hittar inte passionen längre. Passionen att hitta det fina i människan och att ge. 

2014

Jag är så skraj. Helt jävla livrädd. Men samtidigt förväntansfull och väldigt taggad på nystart. Håll en tumme för mig för livet håller på att förändras drastiskt och dramatiskt. Förhoppningsvis till det bättre. Jag är så redo!

Den där jävla ångesten

Så sitter jag här igen. Med tangenterna som verktyg, och försöker press ur ett par ord som ska förlösa min ångest. Släppa ut och handskas. Försöka hålla fast den hala jäveln med båda nävarna och sakta men säkert få den att sluta jävlas så förbannat med mig. Att jag inte kan sätta fingret på varför den besöker mig ikväll gör inte det hela lättare heller.

Jag känner mig inte tillräcklig på något plan tror jag. Eller jag vet, men vet inte om det har med ångesten ikväll att göra.

Jag är inte tillräcklig som vän när mina kompisar mår dåligt. Inte heller på att höra av mig till de som bor långt bort, trots att jag saknar dem något förbannat. Jenny, du kan verkligen ta åt dig. För dig saknar jag just nu så att det värker i hela bröstet.

Jag känner mig även förjävlig på att vara familjemedlem. Jag går inte tillräckligt långa promenader med Isa, orkar inte vara tillräckligt trevlig mot mamma och pappa osv.

Söker inte tillräckligt många jobb trots att jag nästintill hela tiden sitter med skiten. Alla dessa hjärnspöken tycker hela tiden att jag borde vara mer effektiv, skriva bättre brev och ja, vara bättre helt enkelt. Mycket bättre. Bättre människa, person och individ.

För att summera;

Ångestjävel, försvinn. Jag behöver separera från dig och det är snarast. Men hur?

23 år.

Om lite mer än en månad fyller jag tjugotre år.


Tjugotre år. För klingar det just nu inte speciellt vackert. Inget stämmer med den sifferkombinationen. Jag känner mig alldeles för gammal och alldeles för ung på samma gång. För ung för det livet jag sett framför mig vid uppnådd ålder, men för gammal för min nuvarande levnadssituation. Detta gör att det blir en stor känslomässig krock som jag inte riktigt kan hantera utan att känna mig ledsen och misslyckad.

Hittills har jag fått kämpa ganska mycket och vissa perioder har det handlat om fullt fokus och engagemang på just mående, att komma tillbaka och att lyssna på kropp och själ. Och både kroppen och själen har fått stå ut med en hel del.

Samtidigt som kämparglöden definierar mig som person så skulle jag ibland önska mig en kopp riktig, jävla flyt. Det skulle vara så härligt att få en liten sipp, en liten aptitretare, för att sedan orka ta sig i tu med kämpandet igen. En kamp som kan handla om att försöka läka ett krossat hjärta, till att orka hålla sig upprätt under arbetssökande och drömmar om att någon gång äntligen få ha en egen lägenhet med sitt egna porslin i. För det är ett arbete jag trivs med och en bostad där jag får använda mitt egna porslin som är det jag önskar mig i födelsedagspresent.

När jag förr visualiserade just om tiden jag lever i, "lite över tjugo", så var det karriär, en fin lägenhet, resande och frihetskänsla jag såg i spåkulan. Till och med en skäggig, snäll och fin man skulle kunna sätta sig i fint i soffan bland alla de där färgglada, puffiga kuddarna.

"Det blir aldrig som man tänkt sig". - Nej, det blir väl inte det men jag hade varit lycklig med mindre också. Men visst hade jag önskat mig en liten förrätt av min gamla dröm. Jag hade inte spottat, fräst och förolämpat kocken precis.

Men nu sitter jag här och väntar in den andra December, som jag aldrig förut föraktat så.
Jag är inte redo. Jag är verkligen inte redo.

Less.

Idag är jag så fruktansvärt less.

Less på att Sverigedemokraterna fick så pass många röster i kyrkovalet. Less på att HM döper barnjeans till "Super skinny". Less på att bo hemma på flickrummet och inte ha ett eget jobb att gå till dagligen. Är återigen väldigt tacksam för de timmarna jag får på boendet, men det är ju inte det jag är menad till att göra.
Jag är less på att stå och trampa. Less på mig själv, mitt yttre och inre, på den här staden och att all min kreativitet bara rinner av mig. Inget är här för att stanna. Allra minst kärleken, för mest av allt är jag less på att det enda jag lärt mig av sommarens hjärtesorg är att kärlek kan göra så fruktansvärt ont.

Alltid starkare än du tror.

Här siter jag återigen och försöker bilda några ord med hjälp av tangenterna. Några ord som beskriver åtminstone en liten del av allt jag känner. Det försegår nämligen mer eller mindre ett inbördeskrig innanför bröstet på mig. Skott avlöses, människor skriker på hjälp och de som kan försöker springa undan och gömma sig så gott det går.

Ikväll är det orättvisan som spökar.

Orättvisan om att visa inte har mat för dagen, att människor insjuknar i något så jävligt som cancer och alla krossade hjärtan som ständigt sprätts upp gång på gång efter ännu ett tappert försök att läka fritt. Hur länge ska man orka acceptera? Om jag vägrar - vad händer då?

Hur kommer det sig att han går runt och strålar välbehag och samtidigt njuter av det som komma skall. Just det känns i precis hela mig. En ständig värk som inte verkar vilja ge med sig. Inte än på alldeles för många dagar. Ofta undrar jag hur man orkar komma tillbaka. Men det gör man, jag bara vet det. För tiden läker alla sår och du är starkare än du tror.

Orättvisan kommer vi aldrig ifrån men du får aldrig glömma bort - att du är alltid starkare än du tror.

Pirret.

Jag sitter och försöker beställa en tågbiljett när jag helt plötsligt får en riktig tupp i halsen. Klumpen i magen växer och tårarna är inte långt borta.

Jag minns tillbaka när jag skulle köpa tågbiljetter till oss. Mellan Stockholm och Göteborg skulle vi åka tillsammans och ingen var gladare än jag. Men jag var också nervös, jag som aldrig blir nervös annars.

När jag gått igenom alla steg och det endast var betalningen kvar insåg att jag att vi inte skulle få sitta tillsammans. Vi skulle få sitta vid ett säte om fyra och då inte bredvid varandra. Helt otänkbart såklart. Jag ville ju sitta så nära som möjligt.

Efter många försök till att få nya biljetter insåg jag att FAN – jag fick aldrig till det med biljetterna. Hur svårt skulle det vara att få två stolar bredvid varandra?

Men jag tog saken i egna händer och ”bokade” sex stycken biljetter för att sedan, innan jag skulle betala tog bort fyra utav dem, och sparade endast två stolar. Såklart intill varandra.

Allt för att få sitta och pilla dig i håret, med mina ben i ditt knä och din hand på min fot. Snurra på dina armband, titta in i dina fina ögon och skratta åt dina skämt som gjorde mig generad.

Jag brydde mig inte en sekund om att andra hörde vad vi sa för mig var det bara du och jag i hela vagnen i fyra timmar. Fyra timmar som gick alldeles för fort men som slutade med att vi skulle laga köttfärsbiffar och mos några dagar senare.

Sedan skildes vi åt efter en lång, trygg kram och jag fick ett pirr i magen jag aldrig någonsin känt förut.