Här siter jag återigen och försöker bilda några ord med hjälp av tangenterna. Några ord som beskriver åtminstone en liten del av allt jag känner. Det försegår nämligen mer eller mindre ett inbördeskrig innanför bröstet på mig. Skott avlöses, människor skriker på hjälp och de som kan försöker springa undan och gömma sig så gott det går.
Ikväll är det orättvisan som spökar.
Orättvisan om att visa inte har mat för dagen, att människor insjuknar i något så jävligt som cancer och alla krossade hjärtan som ständigt sprätts upp gång på gång efter ännu ett tappert försök att läka fritt. Hur länge ska man orka acceptera? Om jag vägrar - vad händer då?
Hur kommer det sig att han går runt och strålar välbehag och samtidigt njuter av det som komma skall. Just det känns i precis hela mig. En ständig värk som inte verkar vilja ge med sig. Inte än på alldeles för många dagar. Ofta undrar jag hur man orkar komma tillbaka. Men det gör man, jag bara vet det. För tiden läker alla sår och du är starkare än du tror.
Orättvisan kommer vi aldrig ifrån men du får aldrig glömma bort - att du är alltid starkare än du tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar