Det är klart man är rädd.

När man känner sådär mycket för någon annan att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Man lägger sitt hjärta i någon annans hand och man kan inte göra annat än hoppas på att det inte går sönder ännu en gång. Man kan inte påverka utan bara se på hur det antingen försiktigt packiteras i bubbelplast och läggs varsamt på en sidenkudde eller så spricker det i tusentals bitar.

Att låta någon annan ta ansvar för något så betydelsefullt är stort och att våga ge av sig själv är något vackert. Det är något jag får påminna mig själv om varje dag.

Jag kan bara vara jag. Tycka om, än en gång visa vad jag känner och hoppas på gensvar. Om det inte kommer något vet jag att jag har ett par stycken som håller mig i handen, torkar mina tårar och plåstrar om hjärtat som är mer dött än levande. Jag vet att de finns där. Hela vägen.

Att chansa vilt och fritt

Det som märkte mig för livet, som alltid kommer finnas med mig, som någon gång blir ett ärr som kommer klia ibland, kommer då och då flygandes som en käftsmäll som man aldrig kan förutspå. Jag håller fortfarande på att lära mig leva med det. Ovisheten, rädslan och de långdragna sårskorporna.

Jag är tålig. Ibland lite väl. Men man väljer sina tillfällen och ibland, trots att man är en sådan som älskar att testa gränserna, trampar man snett och ångrar sig. Säger förlåt och jag förlåter med en snabb puss på munnen. Sedan går man in i duschen, minns och försöker skrubba bort obehaget utan resultat.

Jag kliver ut, håret droppar, jag klär mig och tittar på mobilen. Känner att paniken är nära och att jag måste få distans. Måste ut. Därifrån. Skyller på klockan. Ser in i hans fina, snälla ögon som jag vet att jag drunknar i om jag tittar för länge. Tittar snabbt bort igen. Får en puss och stänger dörren efter mig.

Trots att jag bara ville därifrån sitter jag nu och inser att han är den jag vill ska ge mig tröst. Inte på grund av att det var han som fick mig att fly just idag, utan för att han blivit min trygghet.

De mest perfekta orden för att få mig att försvinna hur långt som helst, men trots det är det enda jag vill att gå tillbaka till det trygga och oförutsägbara. Kärlek eller brist på självrespekt? Jag har ingen aning. Men en sak vet jag; Logik och kärlek hör inte ihop och det kommer det aldrig göra.

Som en febertopp från noll till hundra. Från kall till varm. Jag känner mig så lugn i hans sällskap, det är som att det inte finns något att vara rädd för längre. Jag bara flyter med utan att tänka. Tillåter mig att känna och vara kär. Ja, nu skrev jag det. Jag är kär. Jättekär, i dig.