När man känner sådär mycket för
någon annan att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Man lägger sitt hjärta
i någon annans hand och man kan inte göra annat än hoppas på att det inte går
sönder ännu en gång. Man kan inte påverka utan bara se på hur det antingen
försiktigt packiteras i bubbelplast och läggs varsamt på en sidenkudde eller så
spricker det i tusentals bitar.
Att låta någon annan ta ansvar för
något så betydelsefullt är stort och att våga ge av sig själv är något vackert.
Det är något jag får påminna mig själv om varje dag.
Jag kan bara vara jag. Tycka om, än
en gång visa vad jag känner och hoppas på gensvar. Om det inte kommer något vet
jag att jag har ett par stycken som håller mig i handen, torkar mina tårar och
plåstrar om hjärtat som är mer dött än levande. Jag vet att de finns där. Hela
vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar