Det som märkte mig för livet, som alltid kommer finnas med mig, som någon gång blir ett ärr som kommer klia ibland, kommer då och då flygandes som en käftsmäll som man aldrig kan förutspå. Jag håller fortfarande på att lära mig leva med det. Ovisheten, rädslan och de långdragna sårskorporna.
Jag är tålig. Ibland lite väl. Men man väljer sina tillfällen och ibland, trots att man är en sådan som älskar att testa gränserna, trampar man snett och ångrar sig. Säger förlåt och jag förlåter med en snabb puss på munnen. Sedan går man in i duschen, minns och försöker skrubba bort obehaget utan resultat.
Jag kliver ut, håret droppar, jag klär mig och tittar på mobilen. Känner att paniken är nära och att jag måste få distans. Måste ut. Därifrån. Skyller på klockan. Ser in i hans fina, snälla ögon som jag vet att jag drunknar i om jag tittar för länge. Tittar snabbt bort igen. Får en puss och stänger dörren efter mig.
Trots att jag bara ville därifrån sitter jag nu och inser att han är den jag vill ska ge mig tröst. Inte på grund av att det var han som fick mig att fly just idag, utan för att han blivit min trygghet.
De mest perfekta orden för att få mig att försvinna hur långt som helst, men trots det är det enda jag vill att gå tillbaka till det trygga och oförutsägbara. Kärlek eller brist på självrespekt? Jag har ingen aning. Men en sak vet jag; Logik och kärlek hör inte ihop och det kommer det aldrig göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar