Alla minnen kom tillbaka och visst brändes det under ögonlocken en aning, men inte på samma sätt. Denna gång av igenkännelse, inte av själva känslan. Jag kan nu se det från ett annat perspektiv, ungefär som en kompis till mig själv.
Lägga en hand på min egen rygg och stryka fram och tillbaka, upp och ner. Säga att alltid blir bra. Finnas till hands och plåstra om där det behövs.
Jag blev rädd för att älska någon igen men nu är jag nog mest rädd för att inte bli älskad tillbaka. Vad som är värst är en diskussion som jag inte tänker ta med mig själv eller någon annan - det spelar liksom ingen roll. Det som räknas är att jag vågar känna efter igen, inte helt och hållet men det kommer. Snart. Det här året. 2013 blir ett år att minnas, det känner jag på mig.
